Jag hoppas det är värt det. Den 3:e Juni då, när allt är över, när vi vaknar upp med världens jäkla baksmälla är det då vi skall packa ihop allt vi äger och har, säga hejdå åt dem vi älskar och hoppa på ett tåg söderut/norrut/västerut, och befinna oss i restaurangvagnen med en öl eller flera hela vägen ner/upp/fram. Jag tror minsann det. Det är i alla fall då mitt liv kommer att börja, det är då jag äntligen kommer att vara fri, riktigt på riktigt.

Skrämmande men fyfan vad jag längtar till den här dagen när jag bara kommer att köpa en biljett och ingen retur, packa ner mina kläder och saker i lådor och väskor och göra adressändring, skaffa sig nya vänner, hitta nya saker, uppleva saker man aldrig tidigare gjort, skaffa sig nya rutiner, och hitta ett jobb man verkligen gillar.

Det är så fruktansvärt sjukt fantastiskt roligt det här live, när alla, var on en, varje individ, SJÄLV får bestämma vad man vill göra med sitt liv, var  man vill leva och bo, och med vem man vill tillbringa varje minut av sitt liv med.